Wenny Lekardal har tjänat Pakistanska fattiga invånare i över trettio år. Som ett erkännande av sina tjänster till lokalsamhällen inom hälsosektorn har Pakistans regering tillkännagett priset för prestation för Wenny Lekardal.
Wenny Lekardal hade kanske aldrig trott att hon skulle tillbringa 37 år från Sverige för att betjäna pakistanska slum byar, mest kristna och de muslimska samfunden som gjorde udda jobb i Rawalpindi, Sahiwal och Taxila, tre större städer i Punjab-provinsen i Pakistan. Som ett erkännande av sina tjänster till de lokala samhällena inom hälsosektorn gav den Pakistanska regeringen priset Pride of Performance för henne. President Arif Alvi överlämnade Lekardal den eftertraktade dekorationen på landets nationaldag den 23 mars vid en ceremoni i presidenthuset.
Hon delade sina känslor på Zoom-mötet med mig, och sa att Pakistans regeringsbeslut att välja henne till priset gav henne glädje eftersom hon är den första svenske medborgaren som nomineras för detta erkännande och hon är glad att bli erkänd av det land som är som andra hem till henne. Hon understryker att hon en dag visste att hon skulle lämna sitt land och tillbringa sitt liv någonstans i avlägsna länder. En dag, medan hon såg världskartan, fick hennes ögon riktas mot Pakistan och omedelbart insåg hon att hon är ödet att åka dit.
Det var i slutet av 1969 när hon kom till Rawalpindi och gick med i samhällstjänsten i en lokal kyrka. I sju år tjänade hon familjer till lokala sanitets arbetare i ett slumområde i Lal Kurti.
Hon berättar att hon körde vaccinations enheter där, hjälpte och utbildade lokala hälsoarbetare och arbetade bland gravida kvinnor, barn och mödrar. Hon förklarar också att det var de dagarna ingen hade hört talas om EPI (Expanded Program on Immunization) eller poliovaccination etc. hon körde det själv med stöd av lokala Hälsö avdelningar. Under sina fältundersökningar i immunisering driften chanserade hon att besöka platser så långt och avlägset som Jampur och Swat. Efter sju års tjänst i garnisonsstaden Rawalpindi överfördes hon till Sahiwal där TB-patienter, gravida kvinnor och undernärda barn väntade på lite gudsändad hjälp och fick de det i sig. För att lära sig om lokalsamhället och deras problem lärde hon sig till och med att prata urdu och sedan Punjabi.
Intressant nog fortsätter hennes kärleksaffär med Urdu och i Stockholm tillhandahåller hon urdu översättningstjänster till det pakistanska samhället. Hon är också engagerad i ett antal översättningsarbeten. Hennes sista uppdrag var Taxilas Christian Hospital 1981 där hon arbetade till sin pension 2007. På frågan om hur hon kände sig att arbeta i Pakistan säger hon att hon aldrig under sin 37 och ett halvt år hade en fråga om säkerhet eller att vara bland konstiga människor. Under sin vistelse i dessa städer utbildade hon flera sjuksköterskor i avancerad omvårdnadkurs och gav dem möjlighet att leva självständigt liv.
Jag är mycket stolta över Wenny och tycker det är fantastiskt att ett erkännande för hennes insatser kommit både från Pakistan och Sverige. Att priset dessutom tilldelats en kristen kvinna i det muslimska Pakistan är helt unikt.